What are your favorite transcendent, gives you the chills, performances? September 24, 2016   SubscribeBEHEMOTH looks at the human and environmental costs of coal mining and consumption in China. A literary reflection on the industrial monster devouring the Mongolian prairies. The screening will take place on Tuesday 26 April at 20:15 at ICA London and will be followed by a Q&A with the director. In the Old Testament, the mountains are the domain of a monster named Behemoth; in modern times the vast mining industry has taken this monster’s place. With a violent roar, the mountain spews iron ore and coal with an infernal billowing smoke that leaves the resident workers struggling against fatigue and suffocation. Sheep farmers and their herds have been driven from bright green pastures to make way for the ever-expanding mining industry; sick miners with ruined lungs lay dying in the local hospitals. A mountain paradise is mutated into an industrial zone surrounded by ghost towns of brand-new, deserted apartment blocks.

MASTERCLASS WITH XIAOLU GUO 26 April 2016, 18:30 To accompany the screening, Xiaolu Guo, director of HOW IS YOUR FISH TODAY? (2006) and SHE, A CHINESE (2009), will give a masterclass on the state of documentary filmmaking in China. Responding to Zhao Liang’s film, and through clips of her own films, Guo will discuss elements such as narrative, language, landscape, history, environment and institutional frameworks. The screening and masterclass are part of a new documentary festival Frames of Representation (FoR) which showcases new forms of documentary cinema and invites discussion around the issues represented on screen. Institute of Contemporary Arts Vote Caroline Pidgeon’s Liberal Democrats on 5 May in LondonPrometheus was a big disappointment for some of you but I've always liked it. Now that it's out on DVD and Blu-ray has anyone changed their mind? Related Posts on Kermode UncutCome in number 3D, your time is upPrometheus - 2D v 3D Mark's reviews on 5 live

Hear Mark Kermode review the week's new films every Friday from 2pm on BBC Radio 5 live. Kermode & Mayo's Film Review is also available as a free podcast to download and keep.Former President George W. Bush isn’t typically celebrated for his public speaking skills, but he made an important and insightful point the other day while delivering the commencement address at Southern Methodist University.To those of you who are graduating this afternoon with high honors, awards and distinctions, I say, ‘Well done.’And as I like to tell the C students: You too, can be president.Bush was making fun of himself for earning mediocre grades in college, while also granting some perspective for students graduating with less than stellar academic records.He was highlighting the fact that grades don’t dictate the rest of your existence, and life is full of limitless possibilities.Regardless of whether or not you like the guy or appreciated him as a president, he’s not wrong.In fact, a number of other presidents did poorly in school at one point or another, including John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson and Bush’s father, George H.W. Bush.

Vice President Joe Biden also struggled with his grades as both an undergraduate and a law student.In addition to some of our country’s leaders, there are a number of incredibly successful entrepreneurs who didn’t allow their academic experiences to deter them from rising to the top.Steve Jobs, for example, never finished college. jiro dreams of sushi minneapolisThe same is true for Mark Zuckerberg and Bill Gates. sushi calgary nw dalhousieLikewise, the youngest female billionaire in the world, Elizabeth Holmes, who is revolutionizing medicine, dropped out of Stanford to pursue her dreams. buy bandai sushi makerRichard Branson suffered from dyslexia and dropped out of high school at the age of 15.Simply put, while receiving an education in some form or another is important, there is no single path toward greatness.

As renowned astrophysicist Neil deGrasse Tyson recently stated while delivering the commencement address at the University of Massachusetts Amherst:Your grades, whatever is your GPA, rapidly becomes irrelevant in your life. I cannot begin to impress upon you how irrelevant it becomes.Because in life, they aren’t going to ask you your GPA.…If a GPA means anything, it’s what you were in that moment — and it so does not define you for the rest of your life.Intelligence is subjective, and academic achievement is not always a proper way to measure it. Success as a student is largely dependent on one’s ability to operate within a certain system, but it’s not always the best preparation for the real world.A person’s character, experiences and connections, not grades, ultimately determine their direction in life.Success requires passion, perseverance, emotional intelligence and the ability to understand the value of failure.This is precisely why we see so many “C” students, people we wouldn’t necessarily expect, running the world.

They understand what it means to struggle, and often have to overcome more obstacles than many people realize.This is not to say that getting poor grades guarantees success, but that doing well in school doesn’t mean you’ll always be on top.In the end, grades are just arbitrary letters on a page. True achievement is a product of making observable and altruistic changes in the real world.So if you just graduated from high school or college and you didn’t finish with honors, don’t despair. Life is full of ups and downs, and while we learn a great deal in school, the real education occurs after you leave the classroom.Never stop learning, never give up and remember to enjoy the ride along the way.Subscribe to Elite Daily's official newsletter, The Edge, for more stories you don't want to miss.Från lunch till livsstil. Jon Favreaus nya film »Chef«, med Favreau själv i huvudrollen, skildrar matens resa från föda till populärkultur. Filmbranschen får allt svårare att värja sig från foodiekulturen.

– Om det här hade varit en stor Hollywoodfilm hade filmbolaget tvingat mig att klippa bort tio minuter av filmen, och då hade det varit matlagningen som fått ryka. Men jag ville visa hur min rollfigur hittade ett nytt band till mat, och att det var något speciellt. Jon Favreau sitter på ett hotell i Santa Monica och berättar om sin bioaktuella film »Chef«, den senaste i raden av filmer med mat i centrum som har avlöst varandra under året, som det indiska dramat »The Lunchbox«, svenska dokumentären »Foodies«, brittiska komedin »The Trip to Italy« (uppföljare till »The Trip«) och Lasse Hallströms »100 steg från Bombay till Paris«. Favreau har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i »Chef«, som skildrar hur en desillusionerad kock lämnar sin snobbrestaurang och återfår inspirationen när han startar en foodtruck. Inspelningen har lärt Favreau ett och annat om hur man bäst gestaltar mat. – Om man inte filmar den på rätt sätt ser den äcklig ut.

Man måste köra med rätt ljus, rätt objektiv, rätt vinklar. Och självklart måste det vara mat som är god att äta på riktigt. Det Favreau säger kan tyckas självklart. Varför skulle man inte använda sig av ätbara rätter i filmer om mat? Men alltför ofta har mat på vita duken behandlats som i reklam, där hjälpmedel som hårspray, lim och färg ger en maximalt lockande effekt. Det är matpornografi i lite väl bokstavlig mening, då det som frestar är konstruerat. Men så är alltså inte fallet i »Chef« (även om Favreau själv har kallat filmen just »matporr«). Allt matrelaterat i filmen är autentiskt och utvalt i samråd med Roy Choi, kocken vars väg till framgång inspirerade manuset och till slut gjorde honom till en medproducent. Chois koreansk-mexikanska foodtruck Kogi BBQ blev 2009 ett fenomen i Los Angeles genom Twitter, ett förlopp som Favreau har gjort till ett scenario i »Chef«. Men Chois viktigaste bidrag var att visa Favreau yrkets grundbultar.

Allt fastnade dock inte så lätt. – Under inspelningen av de scener där min karaktär lagar mat så stod Choi ofta där bakom monitorn och skrek åt mig exakt vad jag skulle göra, säger Favreau och skrattar. Kockhänder spelade en viktig roll även vid inspelningen av »100 steg från Bombay till Paris«, som handlar om en indisk familj som öppnar en restaurang i en sydfransk by. Inte heller här är maten artificiellt förskönad. Hallströms största rädsla var enligt honom själv »att filma mat i närbild och få det hela att se ut som en sån där spaghettireklam i slowmotion«. Därför är all mat som syns i filmen lagad och upplagd av riktiga kockar. Matfilmen må ha tagit en ny, mer genuin riktning det senaste året, men innovationen i genren har gått i cykler genom filmhistorien. Filmer som Marco Ferreris »Brakfesten« (1973), Peter Greenaways »Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare« (1989), Martin Scorseses »Maffiabröder« (1990) och Ang Lees »Mat, dryck, man, kvinna« (1994) är bara några exempel på filmer där användandet och skildrandet av mat är exceptionellt.

Den sistnämnda visar sig vara en av influenserna till »Chef«. – Jag kan se inledningen gång på gång. Detsamma gäller dokumentären »Jiro Dreams of Sushi«. Det finns något hypnotiskt där som till och med fick min hamburgertokiga son att äta en traditionell sushimiddag, säger Favreau. Men överlag är det klent med bra matskildringar i filmhistorien, tycker Sara Berg, som är mat- och kulturskribent, kock »på en höft« och Sverigeredaktör för Matmagasinet Nord. – Det har alltid irriterat mig att mat på film behandlats mer som rekvisita än något som faktiskt går att äta, så länge det inte rör maffiafilmer eller tv-serien »Girls«. Ibland tycks mat vara lika ointressant att skildra som toalettbesök, alltså något vi alla gör men inte behöver prata om. Men mat och ätande är lysande tids-, klass- och platsmarkörer. Det tycker även regissören Michael Winterbottom, som ligger bakom de två hyllade komedierna »The Trip« och bio­aktuella »The Trip to Italy«.

I huvudrollerna syns Steve Coogan och Rob Brydon, som i egenskap av kändisar har fått i uppdrag att recensera ett antal prestigefulla värdshus på den engelska landsbygden och Italiens medelhavskust. Trots att mycket tid läggs på aptitretande närbilder av läckerheterna de två inmundigar, blir matens viktigaste funktion här just som platsmarkör – och det som möjliggör de djupdykningar i manlig självömkan som filmerna är När jag träffade Winterbottom på Sundance Film Festival i januari, gick han in på mat som närhetsskapande verktyg. – Det är ju universellt att när man sätter sig ner och äter tillsammans är konversation en del av det hela. Det är en situation som tillåter att man mellan tuggorna liksom flyter iväg och kan prata om allt möjligt. Här handlar det mer om det än en passion för mat.I »Foodies« flyger rika matbloggare världen runt i jakt på Michelinstjärnor. Någonstans mellan välkomstchampagnen och den första förrätten hittar de sig själva.

I den svenska dokumentären »Foodies« – som hade internationell premiär i slutet av september – är det matens identitetsbyggande aspekter som står i fokus. Samtidigt blir filmen en inramning av toppskiktet av dagens foodiekultur, som matnörderi kallas. De tre regissörerna Thomas Jackson, Charlotte Landelius och Henrik Stockare – som alla tre till vardags jobbar med kulturprogram och dokumentärer för SVT – fick idén efter att kocken Björn Frantzén berättat om några ovanligt inflytelserika matbloggare. Samtidigt observerade de ett skifte i hur många i väst som börjat använda sig av mat för att berätta något om vilka de är. – Mat har blivit en livsstilsmarkör som påminner om hur musik och mode fungerar. Genom att följa fem av världens mest extrema personer i denna trend att definiera sig själva genom vad man äter, hoppades vi kunna blottlägga de dimensioner av klass och identitet som vi var ute efter. På köpet blev det ett porträtt av dagens kulinariska värld.

Det är foodies som Jackson tror att den rådande vågen av matfilm främst beror på. – När det gäller spelfilm är man nu smart nog att se att det finns ett gigantiskt intresse för mat som det kan vara lönsamt att hänga upp vilken story som helst på. Att det görs många matdokumentärer beror på att det är ett helt kulturellt fält som liksom börjar betraktas och användas på ett lite nytt sätt. Den förändringen blir intressant att skildra. Jon Favreau ser internet som den kanske viktigaste kuggen i det mediala mathjulet. – Det liknar det sätt som människor läser kändis- och filmstjärnetidningar på. Man lever ställföreträdande genom deras berättelser. Och i kockvärlden finns så färgstarka karaktärer att folk börjar följa dem och deras menyer genom sociala medier. Det leder vidare till ett intresse för tv-program som Anthony Bourdains, och filmer som »Chef«. Det är oklart om den typ av äkthetsprinciper som återfinns i »Chef« och »100 steg från Bombay till Paris« har gällt all matfilm det senaste året, men mat på vita duken i dag får ta betydligt större plats, och tas på större allvar, än tidigare.